till er
2010-06-15 @ 10:39:43
Det var ett tag sen sist, men nu är jag tillbaka. Har väll "kommit ner på jorden" igen eller nåt.
Passar på nu medans hjärtat lagt sig med armarna uppåtsträckta i sin egen fina himmelsäng.
..Hur jag mår och hur allting går.. Ja, det är den stora frågan jag får;
Självklart är jag trött och är inte alltid på bra humör.
Theo har inte kommit in i någon som hellst rutin förutom att han äter var 3:dje timme
Han har period efter period och man vet aldrig vad som väntar nästa dag.
Ena dagen sover han i timmar, andra är han vaken i princip hela dagen.
Ibland har han såna magknip att han kan gråta oavbrutet i en timme, gråten är värst.
Det skär som en kniv i hjärtat på mig. Man bara önskar att man skulle kunna föra
över smärtan från honom till mig istället.
När Rickard kommer hem från jobb ska han antagligen göra sig hörd eller något så humöret är
inte det bästa och det måste alltid hända något. Hellst ska man bara gå och bära på honom i timmar.
Igår t.ex... 2 timmar i sträck fick jag bära på honom och inte nog med det, man måste skaka också.
Så fort jag stod still i tre sekunder sa han till (gnällde med andra ord)
Tack gode gud för min babybjörn bärsele säger jag bara, tack vare den kan jag ju fortfarande göra
saker samtidigt när jag har händerna fria.
Men dom stunderna betyder ingenting. De har aldrig ägt rum och nya krafter kommer...
..när han tittar in i mina ögon och ler
..när han tystnar när man tar upp honom när han gråter
..när man får se honom somna in lugnt och stilla utan något magknip som pinar honom.
Då glömmer jag de jobbiga stunderna och blir aldeles varm inombords.
Men också självklart är det stolthet jag känner för att inte tala om styrka!
Jag klarade av att föda honom, nu klarar jag av allt!
Jag älskar min son Theo <3