Förlossningen i detalj
2010-04-15 @ 20:57:03
Tisdag natt- Klockan två vaknade jag av oregelbundna värkar
06:30 gick larmet på rickards lur, då kände jag samma oregelbundna värkar men en aning tätare.
Från 7 minuter till 6, till 5, till 3. Jag ringde till bb och de sa att jag nog kunde komma in snart.
Eftersom jag haft så mycket förvärkar tog jag dom inte på allvar utan trodde att de skulle gå över.
Jag ringde mamma och hon blev inte ivrigare, vi kom överens om att jag skulle ringa när jag visste mer.
Jag tog en varm, lång dusch över magen och började klä på mig i sakta mak... splash!
Full panik i huset Rickard och jag sprang runt som yra hönor och visste inte vad vi skulle göra.
Vi röck åt oss ett gäng handdukar och den färdigpackade bb-kassen och for iväg.
Haha, jag ville åka rullstol upp till bb p.g.a vattnet men Rickard tyckte att det vara bara att gå!?
Mm, visst! "GÅ BAKOM MIG!!" dropp, dropp, dropp, hela vägen upp till bb;/
Jag gick och duschade en stund igen, nu var värkarna starkare och kom med 5 minuters mellanrum.
8:30 var klockan när jag la mig på sängen med ctg-appareten runt magen.
Efter en halvtimme med den var det dags för undersökning- 1,5 cm öppen
Vi får lägga oss i familjerummet
9:30 - Får vi frukost och jag börjar med vetekudde.
11:00- Undersökning- fortfarande bara 1,5 cm öppen- SUCK!!
13:00- Sätter mig på pilatesbollen
16:00- Undersökning- 3 cm öppen, flyttar till förlossningssalen och börjar med lustgas + boll
Mamma och Malin kom. Malin for igen efter ett tag.
17:30- Undersökning- 4 cm öppen, beslöt mig för att ta epidural,
samtidigt skruvar dom fast en skalpelektrod på Theos huvud för att lättare avläsa hjärtljuden.
18:30- Får epidural
19:30- Undersökning- fortfarande 4 cm öppen, börjar känna tryck
20:00- Fick syntocinon på dropp. Det ökar intensiteten på värkarna för att det skulle gå
fortare framåt i öppningsskedet. Detta blev inte mera smärtsamt eftersom jag fick epidural,
det tog bort all värk i magen, dock inte tryckkänslan. Vilade upp mig till ca. 21:00
22:00- Undersökning- 5 cm öppen. Här ökade dom på syntocinonmängden så intensiteten
på värkarna blev ännu större.
24:00- Undersökning- 9 cm öppen.
Trycket ökade och ökade jag stod, hängde på en gåbock, satt, stod, hängde, trampade.
Mamma och Rickard sprang fram och tillbaka och blötte en handduk med kallt vatten
som dom fick stå och badda mig med. Mamma satt och fläktade mot mig med en solfjäder.
01:00- Undersökning- 10 cm öppen!- äntligen!
Först låg jag i "vanlig" ställning, sen på sidan och höll om i knävecket, sen stod jag på knä
och vilade armarna på huvudändan som var uppfällt i 90 grader, sen stod jag upp en stund.
Här ville jag ge upp totalt, jag trodde inte att jag skulle orka mera. Jag la mig i sängen igen.
Men sen började jag förstå att krystvärkarna inte skulle sluta bara för att jag gav upp.
Barnmorskan började föreslå sugklocka men då kom tanken upp i mitt huvud;
1. Dom ska först och främst få tag i han som gör det
2. Han ska komma hit
3. Det ska förberedas
4. Oftast gör dom bara ett försök
~Detta kan ta timmar.. Nej nu jä***r ska du ut!!~
Jag la mig på sidan, tog tag om knävecket och tog i med alla krafter jag hade.
Alla i rummet började peppa mig till max, det fick mig att ge ännu mer.
Barnmorskan "ja! bra! lite till! nu! nu! nu kan du känna huvudet här om du vill!"
Jag blev så till mig, nejnejnej! ropar jag och fortsätter krysta.
Mitt i allt låg han i armarna på barnmorskan.. en sekund senare låg han i min famn.
Jag bara låg och gapade. Det var den mest overkliga stunden i mitt liv.
En känsla som jag aldrig kommer kunna beskriva eller känna igen.
Tyvärr hamnade jag ner på operation efteråt.
Vanligtvis ska moderkakan komma ut en stund efter barnet men min satt fast.
Vi försökte med alla metoder som fanns men den satt helt fast.
klockan 5 rullade dom iväg mig. Rickard fick ta med sig Theo tillbaka till vårat rum.
09:30 återförenades jag med mina två älsklingar.
Dock fick jag sova kvar i "sjukhussängen".
Jag var tvungen att ligga två dagar med bloddropp. 6 st påsar sammanlagt.
Några dagar efter kände jag stor rädsla bara av att tänka på förlossningen.
Idag kan jag säga som så;
Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv men ändå det bästa.
19 timmar tog förlossningen, det var smärtsamt men absolut värt det!
All kärlek åt Rickard och min mamma. Tack för att ni var så underbart stöttande.
Jag hade inte klarat det utan er. Jag älskar er ♥
Permalink Allmänt Kommentarer (14) Trackbacks ()
att så lite kan göra så mycket
2010-04-01 @ 22:36:50
jag och mamma var på väg hem från kea. Grått, mulet och blåsigt var vädret.
Så humöret var sådär deppigt, trött var jag också.
Jag sitter i bilen och tittar ut och i farten skymtar jag något gult. TUSSILAGO!!?
Mamma stannar, lägger i backen och kör tillbaka en bit, jodå tre tussilagon stod i diket!
Genast vart man gladare och aldeles pirrig i hela kroppen, JAG ÄLSKAR VÅREN!!
Nu ska jag gå och sova.
Puss!